Mitt Livs fjällöring (int' nu längre)
Tavvaetno i midnattsol. Foto Anders Öhlund
Tillsammans med kamraterna Henrik Westlin och "Kaitum-Olle" Holmberg åkte jag sommaren -99 den långa vägen från Sandviken till Pulsujärvi. Resan var 125 mil och tog 17 timmar.
Efter stopp med inköp av fiskekort i övre Soppero bar det av ut i naturen norr om Kiruna. Vi körde längs en oändligt lång grusväg som löper genom "Sandåslandet"
(område norr om Kiruna präglat av låg vegetation och milsvida sandåsar).
Någon timme senare kom vi till Pulsujärvi, en sameby med tillhörande renhägn samt några baracker och stugor.
Det första som mötte oss var mygg, i rikliga mängder. Innan vi inledde vår vandring åkte därför djungeloljan fram och sedan försåg vi oss med den obligatoriska "Jägerknappen".
Sedan vidtog fyra timmars vandring innan vi nådde den mytompunna älven i hjärtat av Sandåslandet. Efter en kortare vila med vätskeintag, hittade vi nedströms den perfekta lägerplatsen.
Här var stränderna lägre och älven växlade mellan grunda strömmar och långsträckta sel. I öster reste sig en hög sandkulle och nedan svängde älven norrut, mot sammanflödet med Rostoätno.
Flugfiskekamraterna Henrik Westlin och Anders Öhlund ovan älven som slingrar sig fram genom Sandåslandet. Foto: Olle Holmberg
Tältet sattes upp på en gräsbevuxen plätt invid älven och middagen påbörjades. Det skulle bli Souvas (lättrökt renstek) med potatismos och till detta en Lapin Kulta. Fjällresan hade verkligen börjat bra.
Lokets håla
När vi fiskat några dagar på sträckan hade vi fått bra med fisk. Det var mestadels harr, men några öringar hade vi också krokat. Dock hade de fina bitarna uteblivit så vid lunchtid bestämde vi oss för att ta en liten rekognoseringstur längre upp efter älven.
Från vår promenad på åsarna kunde vi överblicka hägrande älvsträckor. Efter någon kilometer nådde vi en liten ström med två fåror och nedan denna gjorde älven en krök över i ett typiskt harrsel.
"Här måste vi prova", konstaterade Olle, med viss upphetsning. Jag placerade mig i kanten av den största fåran och funderade över flugvalet. Då det blåste kraftigt fick tankarna på torrfluga skrinläggas. Valet föll istället på en Muddler Minnow, vilken tidigare fungerat bra på harr och öring.
När jag lagt ut mitt tredje kast och börjat ta hem flugan i kanten av strömfåran piskade det till i spöet. Ryckningarna antydde först om harr av det mindre slaget. Så plötsligt tog det tvärstopp.
-Vad tusan, hade fisken fastnat?
Innan jag fattat något började ekipaget sakta att förflytta sig mot den andra sidan. Det var naturligtvis en gäddusling som tagit min stackars harr. Jag visste att det fanns gott om gädda i älven och detta var en perfekt ståndplats.
Dessa tankar försvann då "gäddan" plötsligt drog iväg som skjuten ur en kanon. Hela fluglinan försvann i ett huj och min oanvända backinglina rullade ut från spolen. Mycket hade jag varit med om men detta tog priset.
Jag fick stopp på fisken efter 30 meter och sakta vevade jag sedan in meter för meter. Nu kändes fisken som en krokad yllekofta i strömmen, men när jag nästan fått den inom synhåll var det dags igen.
En kraftig virvel bekräftade att fisken inte ville dansa efter min pipa längre. På 10 sekunder förvann hela linan och tidigare scenario utspelades ännu en gång. Jag var nu ganska säker på att det rörde sig om en öring av den större kalibern.
Efter 10 minuters kamp lät öringen sig ledas in i håvgarnet. Olle skulle lyfta upp den, då det gick hål i garnet på den nyinköpta håven.
Öringen törnade mot en sten och flydde sedan i rasande fart ut i strömmen igen, denna gång med linan genom håven! Olle såg först ut som ett frågetecken, men vrålet i från fiskaren bakom fick honom vakna till liv.
Han ställde sig likt en servande Boris Becker med håven rakt upp i skyn. Det följde ett kort krismöte mellan Olle och mig angående lösningen på problemet. Till slut lyckades vi trä flugspöet genom det som var kvar av håvgarnet och sedan kunde jag åter koncentrera mig på "lokomotivet".
Två försök att lyfta öringen med händerna misslyckades och nu var Olle tillbaka med den, nu ihopknutna håven. Den liknade en tennisracket mer än någonsin, men skulle kanske fungera ändå.
När öringen kom insimmande i garnet var det för sista gången. Jag sprang upp med den och slog armarna om den i ängsgräset vid sidan om älven. Jublande skrek jag att livet var underbart, att gud finns och att resan nu var räddad.
Att det var personbästa rådde det inget tvivel om. Den vägde 1,750 kilo och var min största fjällöring någonsin. På kvällen festade vi med nyrökt öring, potatismos samt en sås gjord på gräddfil, vitlök och stenbitsrom.
Till detta öppnades en flaska Lindemans Chardonnay och tre fiskarvänner njöt i fulla drag i den sena julisolen på Sandåslandet.
En vacker fjällöring, tagen på Muddler Minnow sommaren 1999.
Foto: Anders Öhlund
Dagen efter flyttade vi vårt läger till "Lokets håla", men någon storöring visade aldrig där igen. Henke tog dock en grann harr på 0,9 kilo innan veckan nått sitt slut. Vi fick också bevittna ett åskväder samt fina sommarnätter på fjället, i den vackraste natur Sverige har att erbjuda.
Öringen blir kanske den härligaste fighten i mitt flugfiskarliv och troligen kommer den på tal vid en lägereld nånstans…
/Anders Öhlund